Möt Farah Abadi, en libanesisk kvinna i 30-årsåldern med en passion för livet och ett hjärta för sitt hemland. Född och uppvuxen i Beirut var Farahs barndom fylld av kaotisk glädje – att leka på gatorna i den livliga staden, äta falafelsmörgåsar vid Medelhavet och dansa dabke vid familjesammankomster.
Libanon har alltid haft en speciell plats i Farahs hjärta. Hon minns med glädje helgresor till sin mormors by som ligger inbäddat i bergen och äter nyplockade fikon direkt från trädet. “Libanon har bara den här energin som du inte kan hitta någon annanstans,” säger Farah. “Maten, musiken, nattlivet – det är elektriskt!”
Men att växa upp i Libanon under inbördeskrig var inte alltid lätt. Farah minns många nätter som tillbringades hopkrupen i skyddsrum med sin familj och undrade om de skulle hinna till morgonen. Men libaneserna är kända för sin motståndskraft och Farahs familj höll ut.
Farah studerade journalistik vid American University of Beirut. Hon fick en praktikplats på en lokaltidning och finslipade sina kunskaper när det gällde konflikten 2006 mellan Israel och Hizbollah. Detta cementerade Farahs önskan att dela libanesiska berättelser med världen.
Efter college flyttade Farah till Paris för några år. Hon fick arbete på en resetidning och tillbringade helgerna med att utforska Europa. Men Libanon var aldrig långt från hennes hjärta. “Jag saknade det organiserade kaoset i Beirut”, erkänner Farah. “Jag längtade efter min mammas kibbeh och ljudet av fairuz som spelade från varje balkong.”
Så vid 26 återvände Farah hem. Hon fick ett jobb hos en ledande engelsk publikation i Beirut. Farah täckte konst- och kulturscenen och profilerade Libanons växande gemenskap av designers, musiker och konstnärer.
“Det var otroligt att bevittna denna renässans i Beirut”, säger Farah. “Trots oroligheterna uttryckte unga libaneser sig genom kreativitet och hoppades på en ljusare framtid.”
Farah träffade sin man Ziad vid en konstgalleriöppning. De gifte sig snart och fick en dotter som hette Leila. Farah tog ledigt från skrivandet för att fostra Leila under hennes första år.
Men när oroligheter exploderade på Beiruts gator 2019 kände sig Farah tvungen att börja rapportera igen. Hon började skriva förstahandsberättelser om protesterna och turbulensen som skakade Libanon. Hennes artiklar plockades upp av media runt om i världen.
“Det krossade mitt hjärta att se mitt land i sådan kaos”, säger Farah tyst. “Men den libanesiska andan av hopp brann starkt.”
Idag, 37, frilansar Farah för olika publikationer världen över. Men hennes favoritverk är de som visar upp det libanesiska folkets talang och motståndskraft.
Farah startade nyligen en barnboksserie inspirerad av hennes dotter Leila. Böckerna följer en nyfiken libanesisk tjejs äventyr som utforskar sitt hemlands berg, städer och kuster.
“Jag vill att världen ska se Libanon som jag gör”, förklarar Farah. “Inte bara ett krigshärjat land, utan en vacker plats fylld med traditioner, aptitretande mat och en okuvlig anda.”
Farah fortsätter att dela sin tid mellan Paris och Beirut med sin familj. Hon drömmer om att en dag visa sin dotter det Libanon hon kände som liten flicka – glad, levande och fri.
Från bombskydd till konstgallerier, Farahs berättelse är sammanvävd med historien om Libanon. Hennes passion för landet visar sig i varje ord hon skriver. Trots de många utmaningar livet har bjudit på henne, behåller Farah en känsla av hopp om Libanons framtid. För om det är något som den här motståndskraftiga libanesiska kvinnan vet så är det att det alltid ligger bättre dagar framför de människor hon älskar så innerligt.